Argumenterande text

Såhär långt har jag kommit hittills:

Är priset för kortare dagar värt att betala?

Vardagen för en elev på Rudbecksskolan är ofta präglad av intensiva scheman utan några längre raster med undantag för lunchrasten. Ändå går majoriteten av eleverna från 8.20 till 16.00 fem dagar i veckan. Frågan jag ställer mig då är självklart om en ungdom på 16-18 år kan prestera under dessa förhållanden.. Eller är åtta timmar för lång tid? Med undantag för rasten som är en timme lång studerar eleverna hela tiden fram tills fyra, vilket skulle trötta ut vilken hjärna som helst. Detta är något man ofta märker av på sista lektionen då alla eleverna är dåsiga, har svårt för att koncentrera sig och mest bara vill därifrån. Men för att korta ner dagarna skulle det självklart bekostas av att våra redan korta raster skulle bli ännu kortare, vilket i sig också skulle resultera i stress och utmattning. Detta moment 22 ska jag titta närmare på för att se om något av alternativen är mer gynnsamma för eleverna.

Torsdag 15/5

7.00: PIIIIIIIIIP! Väckarklockan ringer. Trött efter måndagens hårda slit går jag upp för att göra mig klar för ännu en hård dag. Helt allvarligt finns det inget jag hellre skulle än att trycka på snooze-knappen och bara ligga kvar åtminstone en timme till. Men detta går inte.

8.20: Hejsan och välkommen till dagens skoldag. Idag serveras raggmunk i matsalen, elevrådet har möte i aulan klockan 11.30. Klockan är tjugo över åtta, dagens lektioner kan börja. ”Äntligen.” (För er som inte förstod det var det sista ironi).

10.10: Dagens första lektion avklarad. Nu gäller det att snabbt skynda ner till skåpet innan rusningstrafiken, hämta böckerna och göra sig klar, både att hämta böckerna och på ett mentalt plan, för nästa lektion.

11.25: ÄNTLIGEN LUNCH! Jag har gått och hungrat ihjäl mig hela förra lektionen nu och kan inte bärga mig för att få äta, koppla av och ladda om maskinen. Jag kan inte låta bli att tänka på de stackare som dessutom har sen lunch och måste gå en lektion till innan omladdning. Självklart är det dock för mig också svårigheter då halva skolan ska äta lunch nu och därför är matsalskön lika lång och slingrande som en fet anakonda. Väl inne i matsalen är det inte lättare, stort sett alla platser är fyllda och att hitta en plats här för dig och kanske några vänner är svårare än att få biljetter till premiären av en ny Harry Potter film. Lyckligtvis hittar jag tillslut fyra platser och omladdningen kan äntligen börja. Efter maten går jag, som alltid, raka vägen till kafeterian för att sitta och prata lite dynga, som omväxling för de världsproblem man pratar om på lektionerna. Tiden lyckas flyga förbi och helt plötsligt är det återigen dags för lektion.

12.40: Det omtalade lunchpasset. Varje dag (med undantag för tisdagar) har vi samma lektion med samma lärare som pratar om samma saker. Dock är detta en av de lektioner då koncentrationen ligger som högst. Efter att ha fått en påfyllning till maskinen är arbetskraften (det vill säga hjärnan) nöjd och belåten. Jag fick även tid att prata av mig en aning på lunchen vilket resulterar i mindre dösnack på lektionstid.

13.40: Då var ännu en lektion avklarad. Jag börjar känna mig mer och mer sliten nu men orken är fortfarande på godkänd nivå.


14.50: Okej, nu är jag slut. Förra lektionen var egentligen inte värre än någon annan men på något sätt lyckades den ändå att ta orken ur mig. Och bara tanken på att det är en hel timme kvar gör mig smått deprimerad.. Nästa ämne som dessutom är så viktigt. Tur bara att det inte är prov, det skulle inte ha varit bra för mitt betyg.

15.30: Mitten av sista lektionen. Lite diskret plockar jag upp mobilen för att titta på klockan som verkar stå stilla, jag vill härifrån. Läraren verkar även han sliten men babblar dock på som vanligt ändå. Bara han inte ställer en fråga till mig, för gud vet om jag kommer att kunna svara på den. Jag har knappt orken att lyssna..

16.20: Hemma, till slut. Jag orkar mig knappt upp för trappan till vardagsrummet och när jag väl kommer upp dit tänker jag inte röra mig ur fläcken tills det är dags att sova. Nej, det var en lögn. Jag glömde nästan bort att jag har prov imorgon. Var är sommaren när man verkligen behöver den?

Ovanstående är en vanlig dag i skolan för mig och säkerligen för många andra. Stressen tar död på en. Men Rudbeck läser som bekant intensivare än andra för att kunna lära sig så mycket som möjligt på en viss tid. Och för att vi ska kunna korta ner våra skoldagar skulle det enda möjliga vara att korta ner rasterna. Då den enda betydelsefulla rasten som finns är lunchrasten skulle man max kunna korta ner ca en halvtimme. Då skulle vi istället sluta 15.30. Visserligen skulle en halvtimme extra i frihet vara skönt men jag tror samtidigt att den där timmen vi får till lunch är viktig då det är enda riktiga tillfället att stänga av maskineriet.